på en rökfylld bar i sällskap med livet (del 2)

min kappa är något våt av spöregnet när jag skyndar in på baren och ger livet en hastig kyss till hälsning.
"förlåt att jag är sen. hur är det?"
livet släcker sin överrökta ciggarett som skvallrar om att han fått vänta på mig.
"jo. jag har tänkt en hel del. du har verkat en aning förvirrad den senaste tiden..?"
jag ler ursäktande, "jo. det har varit rätt mycket på jobbet... är jag på rätt väg??"

livet tömmer sitt glas, håller mig på halster. reser sig, tar på sin jacka och böjer sig slutligen ner och viskar i mitt öra. "det vet bara du. om det känns rätt. då är det rätt"

jakt

svettet rinner i pannan. de mörka trädens silhuetter passerar i ögonvrån. gatulamporna hjälper mig inte att urskilja vad som kan finnas bakom dem och det får mig att vilja öka på takten. snabbare. mer svett.
jag blickar till höger och som av en slump sitter en tyst katt och lurar på en sten. den är svart och vit. blickstilla.
när jag slutligen når bron och järnvägen simmar under mig tillåter jag flåsningarna ta över och jag hänger utmattad över världens slut. himlen är orange och näst intill rosa. jag är hemma.

Lakrits-te

här sitter jag, snart 9 år senare, sippandes på samma te som en vän en gång gav mig. Svunna tider, svunna vänner. Jag kan inte sluta dofta, dofta in alla underbara minnen, egentligen från en ganska hastig bekantskap men ack så värdefull. En tid av mig, av mitt liv. Det gör mig så lycklig, allt jag liksom tvivlat på sedan "FAST" blev ett dilemma, ett vägskäl, försvann samma stund som jag fått AH känslan av att öppna en enkel påse och nosa med själen. Livet är underbart och allt kommer igen, det återspeglas i former av dofter, syner. Musik.
Jag hör vacker musik spelas. Hjärtat mitt är artisten bakom hitlåten.

allt jag inte ville. då.

lyfter tekoppen och bränner mig lite på tungan. hett. jag mår hett. mycket tankar som virvlar - samtidigt som tiden gjort mig rutinerad. som jag låtit mig bli rutinerad. råtthjulet snurrar sin monotona väg. jag är väl råttan.
men trots det, jag känner mig bra, min utveckling är bra, jag är medveten. en medveten råtta. kanske det som är hemligheten?

fast. fast. fast. anställd för gott. "åtminstone till de 65".
vad vill jag? måste.fly.ateljén.

modest mouse

ordning och reda, pengar på fredag.
det är fett med ordning i lyan men vettefan om det kommer några pengar på fredag...
jag har konstaterat att min lilla farsta är helt underbar, den är komplett, kompott! jag kan inte önska mig mer än detta, att kunna slänga sig i sängen (en av de två!) eller att sätta sig i ateljén och vara lite kreativ el om inte annat så stirra ut på passerande människor eller på plantan claes, eller ligga på golvet och leta godis, bada i badkaret, sitta och snoka i hallen osv. det tar aldrig slut.
jag är hemma nu.

ps. ang titeln, bra skit!
ps2. plantan claes är av släktet fikus. inget annat. (och inte, playstation 2?)

en bärs.

i min ensamhet sitter jag och skiter i allt vad alkoholistvarningar heter. jag dricker nöjt min bärs och känner mig ännu nöjdare efter en superrap. bob marley sjunger "there's a natural mystic flowing through the air. if you listen carefully you will hear"

jag konstaterar att jag är lycklig. att jag känner mig trygg och glad inombords. att livet kan få vara inte mer än det här ett bra tag framöver.
chile börjar falla på sin plats. förvirrade känslor börjar hitta rätt och klarna upp. kanske först nu kan jag på riktigt ta lärdom av allt det gett mig. jag har hetsigt letat upp alla förändringar och neurotiskt analyserat dom, upptäckt och insett, idag kanske jag har lite distans till det hela (om inte annat så för att det känns så sjukt avlägset, som svunna tider en gammal sjörövare kan se tillbaka på).
jag saknar och jag längtar, men också accepterar jag detta land i stort, framför allt den lilla tillvaron jag kallar mitt liv. den lilla känns bra i hjärtgropen. då måste det vara rätt.

skapande

vinden förde mig tillbaka, smutsig och våt efter en festival som kan beskrivas med samma adjektiv. jag vaknade i farsta, i min egna lya med en numera tillhörande ateljé. jag satte mig vid det nyinköpta begagnade bordet för att skapa. jag andades lite förvirrat ut mot bordet en bra stund innan jag greppade en pensel, storlek stor, och började ivrigt måla i grönt. halvvägs där ångrade jag både färgvalet och motivet och lager nummer två började växa fram ovanpå det gröna. Lager två blev svart. på det svarta växte en eld fram, en eld som växte till en människa vid en eld, en människa lutad mot en trädstam, en trädstam som slutade i en sten. sen målade jag berg, ett stort berg dit mannen kunde blicka. jag vet inte vad konst är, men jag släppte penslarna och torkade svetttigt av mina färgade händer mot tidningspappret under. när jag sedan lade mig för att sova (kanske för första gången ensam i min lägenhet sedan jag kommit hem)log jag. jag log och jag nästan grät.

det är en dag imorgon också

när orken tröttnat och lagt av, när magen fnyser och ögonen vill gömma sig under täcket då sitter jag och förbannar att jag blev kvinna.
regnet har fallit och datan har tagit skydd under paraplyet för att 40 min senare påstå att nedladdningen ändå avbrutits, då förbannar jag teknologin.
detsamma gjorde jag när samma meddelande visades efter 20 min i en överhettad bil och med en seg dator som enda sällskap.
jag trodde jag skulle komma undan en idag plågsam cykeltur när mitt däck inte ville andas in ordentligt men efter ett byte av pump flina den retsamt mot mig och cykeltur blev det. låren grät. vi gjorde den korta rundan eftersom jag var så grinig och simmade oss gröna av alger vid ringsjön. det är det nog inte många som vågar (ha!), och varmt var det, nästan som en jaccuzi full med kiss.
ja, det är inte en av mina piggaste dagar, men med lite gato negro vin och massa snus ska det nog gå. ja juste, jag kanske vågar berätta att jag slutat röka. snart 1 vecka som "rökfri" och "snusfull". en sak i taget min vän.

som tur är börjar jag nu lagom till kvällsmiddagen vakna till liv. tror jag blev lite motiverad när pappa lite lagom elakt påpekade att det "märks direkt vilket humör du är på" och jag tänkte "näe? är jag så enkel?". hoppas min arbetsgivare inte har samma ögon som pappa.
3 aug ringer det in för arbete, efter ett drygt år av "semester", ja, helt ärligt bengan?....

nu skiner solen på min vän daisy, där hon ligger under paradisträdet på farmors tomt. solen skiner på korset som märker bostaden för hennes kropp. kanske, kanske tittar hon på mig och på korset och tackar för en händelserik dag, en dag som ingen annan. hon levde kort, men intensivt. lilla lilla daisy.

nu för tiden ser jag på mig själv som en svala.

Daisy

så heter hon. min nya följeslagare. så fort jag släpper henne kvittrar hon oroligt och markerar att hon vill tillbaka till min varma handflata. hon är liten, extremt liten och extremt söt. jag tror jag dör. Daisy, alltså.

vi fick med oss henne hem efter ett trivsamt besök hos åke och asia, som ett plus efter en utsökt fiskrätt och ett hästvagnsfotojobb(har fotat åke's 3 hästvagnar för utsäljning på blocket). nu bor hon i min handflata. och jag smälter varje gång hon ser på mig. jag känner mig en aning patetisk när hon bajsar i min hand och jag blir lycklig i hela kroppen "titta farmor, hon bajsade! lilla putti nutti.." gaaahh,..

trosäventyr på landet

bilden nedan med titeln "himmel/helvete" ser jag framför mig just i skrivande stund.
jag funderar lite på vad som är himmel resp. helvete för mig och inom begreppet himmel associerar jag vilt men helvetet verkar inte infinnas i min närhet just nu. det är ju bra.

idag vaknade jag otroligt tidigt och otroligt pigg(kan inte fatta att ögonen fortfarande orkar med mig), jag nästan hoppade upp ur sängen och ut på altanen för lite frulle och fågelsång. efter lite allmäna sysslor satte jag baken i luften och trampa iväg mot ringsjön med farmor brevid. ryggsäcken packad med badkläder(vilka jag inte behövde då jag badade näck! ahh, frihet), sockerdricka och mitt spädbarn vid namn Hugo. jag känner mig typ blind utan Hugo nu för tiden. vi cykla och vi cykla. jag fota och jag fota.

när åtminstone paret timmar passerat och vi vänt kossan hemmåt fastnar mina blöta trosor i cykelkedjan(!). två kvinnor traglar med detta dilemma i säkert 10 min då en man passerar och erbjuder sin hjälp, kvinnorna räcker generat ansvaret vidare och mannen lämnar oss med ett par heltrasiga trosor(se bild) och ett hånfullt "ta det lugnt med underkläderna!"

för att inte bli alltför "naturliga" tar vi bilen till höör och går på rödakorsets 2 hand för att inhandla nödvändiga koftor(?) och besöka bageriet där man inte får hälsa "hej" då ägarinnan heter just Hej och sägs bli väldans irriterad om man gör det(detta resulterar i farmors "hallå" och mitt stirrande ner i golvet och plötsliga tal-handikapp). vi hinner även med coop och litern jordgubbisar innan vi verkligen måste hem och slänga oss på soffan, utmattade.
lite senare, efter en 5-stjärnig räk/pasta rätt sitter vi på altanen och sippar på rosevin och skrattar åt livets lustigheter när vi hör hovar klucka fram på vetevägen, "nämen?" tänker vi och kikar ner, jovisst är det åke och samurajen! en lång och underbar hästochvagn tur senare är jag trött som alfons åbergs pappa när han letar efter nallen. godnatt verkligheten, hej surrealismen!

himmel/helvete?

stick getingjävel?

it's my life and I'll do what I want.. show me it's wrong?
- the animals 1965

nu har jag landat på mitt tredje stopp sedan denna blogg föddes, nämligen snogeröd, vetevägen 2 och farmor! det känns riktigt gott att inandas land, se grönt och svissa runt i morgonrock ("ända fram till kl 18!" som farmor roat påpekade).
men vi drar tillbaka klockan till ungefär 11 am igår då jag ganska nyvaket mötte upp chile-sushi-viña-lyx-pool-huevo-strandpromenadsPabs som hade planerat in en heldagsupplevelse på stehags (jag ville hela tiden säga stenhagen, men då fick jag arga blickar från bl.a. busschauffören)(nästan lika argt som från pizzakassörskan i malmö när jag sa raaamlösa på min dumma stockholmska, även jag borde väl veta att det heter rámlösa, dah?) nationalpark.
allt började med en för tidig avstigning av bussen som skulle tagit oss hela vägen fram, men icke, för oss var det 4 km gång på landsväg. men det var det klart värt, för annars hade vi inte fått 1. upplevt att bli attackerade av en arg svanhane 2. se en fantastiskt vacker natur 3. gå en underbar "norra rundan" på cirkus 2 km och med inkluerad uppförsbacke (valpo's kullar tycks förfölja mig!!) 4. känna oss som the kings of the world längst upp på kullen!
dessutom fick jag prata spanska med chilenska slang för full rulle! p's kusin's pojkvän är direktimporterad och det var kul!
det var en fin dag. tack.

när jag sedan hoppade in i farmors röda lillbil fick jag en glädjetår. min fina fina farmor. som jag längtat. jag sträckte fram en halvt död blombukett jag plockat under dagen(P bar den tappert. men antagligen för hårt eftersom de stackars liven vek sig dubbla).
nu sitter jag här. efter en natts ordentlig skönhetssömn, ett smärtfullt avsnitt av allsång på skansen(vilka jävla hycklare), en längre inblick i historiens mesta kärlekspar, godgod mat och farmor..

nu tänker jag bara njuta och nästa stopp får vänta. åtminstone några dagar. jag är i himlen.

på en rökfylld bar i sällskap med livet(del1)

host host. "ja. du måste leva mig. jag vill det."
Livet harklar sig och fortsätter "aldrig har vi haft det såhär bra, du och jag. jag känner att vi går framåt och utvecklas ihop. slentrian vi fastnade i förut har vi bestigit som ett berg ihop, äntligen är vi på samma nivå, johanna."

"jag älskar dig med, livet." säger jag och tar en klunk av det torra vinet vi beställt. "men, vad händer om vi fastnar där igen? om kryddan vi lagt i förhållandet avtar? kommer du stanna hos mig ändå?"

-"ja. då får jag minsann ta och köpa dig en enkelbiljett till Chile...."

nybakat chilebröd, takterass, musselpizza, mera malmö och massa ronja

ganja farmer väcker mig, men mobilen är långt bort, i köket. "pannkakor eller nybakat bröd?", kan ha varit åtminstone årets bästa väckning, årets bästa värdinna på världens bästa gratishotell. á la cama. tack, kära du. tack.
halva dagen spenderades uppe på taket i solen med gratis utlärning av handklappning, bröstklappning och knäklappning; reggae, lite buena vista social club och dessa goda, farliga brödbullar man inte kan sluta äta på.
resten är historia.



den här utsikten hade jag när jag rökte min gonattis-cigg. hur var din?

"spontant. vill du låna en klänning av mig?"

5 minuters make over från vin/digestivekex (chex, som cama säger, "götebórgschex!") samt en efterlängtad uppdatering av känslomässiga tillstånd och bearbetning av inträffade händelser, till att hon slänger fram 3-4 klänningar på sängen och hennes 25 kvm har förvandlats till ett alternativt provrum.
jag är mitt uppe i "grannskapsäventyr" när vi får sällskap och snart sitter vi och kramas i filtar uppe på taket, envisa som iglar. midsommardagen ey?

måste det varit tågresan, men 3 glas vin senare måste jag "sträcka ut min kropp", snart blir det ett gonatt och ha det kul på möllan, kebab-nattmat och ronja.

ronja är en sån där man verkligen uppskattar att få uppmärksamhet av.jag känner mig ärligt hedrad när ronja väljer att titta fram och stryka mig på benet. hon finns där för att då och då påminna en om att livet trots allt är bra.
(det ska erkännas att jag för en liten stund sedan sökte efter ronja rövardotter the soundtrack på spotify för att flirta in mig hos henne)

idag har jag fått prata chile. prata om sibaritico, om annibal pinto och huruvida alans tavlor håller måttet. det känns bra. malmö känns bra.
imorgon fortsätter jag till glassarnas stad(?)(sjukt goda glassar ju),
mot andra stoppet: lund.

hasta entonces, salud!

allt börjar med en resa

här, genom trådlöst tåg-internet, ska jag börja min reflektion över henne. hon som reste. hon som såg. hon som förändrades, som startade en kamp. en kamp för att förstå, för att vinna.
hon är jag. vilken är min kamp?
det ska vi ta reda på, men först. först ska jag prata i timmar med en alldelles speciell lertrampningsvän i en liten, som jag hört, underbar lägenhet i södra sverige. så söder åker vi. på vår första resa, första stopp: malmö.