svettet rinner i pannan. de mörka trädens silhuetter passerar i ögonvrån. gatulamporna hjälper mig inte att urskilja vad som kan finnas bakom dem och det får mig att vilja öka på takten. snabbare. mer svett.
jag blickar till höger och som av en slump sitter en tyst katt och lurar på en sten. den är svart och vit. blickstilla.
när jag slutligen når bron och järnvägen simmar under mig tillåter jag flåsningarna ta över och jag hänger utmattad över världens slut. himlen är orange och näst intill rosa. jag är hemma.
Suscribirse a:
Enviar comentarios (Atom)
No hay comentarios:
Publicar un comentario