på en rökfylld bar i sällskap med livet (del 2)

min kappa är något våt av spöregnet när jag skyndar in på baren och ger livet en hastig kyss till hälsning.
"förlåt att jag är sen. hur är det?"
livet släcker sin överrökta ciggarett som skvallrar om att han fått vänta på mig.
"jo. jag har tänkt en hel del. du har verkat en aning förvirrad den senaste tiden..?"
jag ler ursäktande, "jo. det har varit rätt mycket på jobbet... är jag på rätt väg??"

livet tömmer sitt glas, håller mig på halster. reser sig, tar på sin jacka och böjer sig slutligen ner och viskar i mitt öra. "det vet bara du. om det känns rätt. då är det rätt"

jakt

svettet rinner i pannan. de mörka trädens silhuetter passerar i ögonvrån. gatulamporna hjälper mig inte att urskilja vad som kan finnas bakom dem och det får mig att vilja öka på takten. snabbare. mer svett.
jag blickar till höger och som av en slump sitter en tyst katt och lurar på en sten. den är svart och vit. blickstilla.
när jag slutligen når bron och järnvägen simmar under mig tillåter jag flåsningarna ta över och jag hänger utmattad över världens slut. himlen är orange och näst intill rosa. jag är hemma.

Lakrits-te

här sitter jag, snart 9 år senare, sippandes på samma te som en vän en gång gav mig. Svunna tider, svunna vänner. Jag kan inte sluta dofta, dofta in alla underbara minnen, egentligen från en ganska hastig bekantskap men ack så värdefull. En tid av mig, av mitt liv. Det gör mig så lycklig, allt jag liksom tvivlat på sedan "FAST" blev ett dilemma, ett vägskäl, försvann samma stund som jag fått AH känslan av att öppna en enkel påse och nosa med själen. Livet är underbart och allt kommer igen, det återspeglas i former av dofter, syner. Musik.
Jag hör vacker musik spelas. Hjärtat mitt är artisten bakom hitlåten.